Gräl

Igår skrev jag inget för vi hade lite gemensam hanteringsångest. Frun upplever det just nu som väldigt svårt att lämna A och jag upplever det som att hon inte litar på mig. Det är riktigt svårt att gå mot normen. Jag vill vara hemma och min fru vill jobba. Ändå är det jättesvårt att känna att vi gör "rätt". Det går inte en dag utan att frun får kritik, öppen eller dold, av kända eller okända människor. Det i sin tur gör att hon känner sig mindre trygg och då blir det svårare för mig att ta plats hemma. Det är så när att man hamnar i att jag känner mig som vilken nanny som helst och frun tar över barnet så fort hon är i närheten. Men så vill ju ingen av oss ha det. Om man följer strömmen och pappan istället lämnar det lilla barnet för att jobba hela dagarna ja då har man allt med sig. Ekonomin gynnar det (i vårt fall), samhället tycker det är normalt, etc. Om man istället som vi vänder på allt och jag avbryter mitt jobb i chefsposition för att vara hemma och "snyta ungar" ett år, ja då blir det svårt. Pappor som tar hand om barn av egen fri vilja tycks inte finnas, och mammor som lämnar barn är oempatiska skitstövlar. Igår hade vi långa samtal om detta för att försöka reda ut hur vi känner och hur vi ska överleva känslomässigt. Jag är helt enkelt en jävligt fjollig man som hyser ostoppbara omvårdnadskänslor inför mina barn (kanske är jag egentligen trans?) och sambon är väl en kall och manhaftig anarkofeminist. Men vi får väl hitta vägar genom detta så att vi vågar göra som vi vill. Vi har i allafall börjat förstå vad vi är "up against" och börjat formulera lösningsstrategier för att inte bli självkritiska och misnöjda med våra livsval.